”Efter Dimman av allt kände jag mig nästan ihjälkramad. Sådant är farligt. Det gäller ju att stå fri.” Bruno K Öijer i SvD, 15 sept.
Gör det? Att inte vilja ta emot ekonomiskt understöd för sin överlevnad kan jag förstå. Då hamnar man lätt i tacksamhetsskuld, eller fastnar i en känsla av beroende. Men uppskattning? Att folk uppskattar en diktsamling som getts ut på förlag?
Det fick mig att undra vad man vill stå fri från. Och jättesvårt är det väl inte att svara på frågan. Fåfänga. Att börja anpassa sig för att tillfredsställa fåfängan.
Men det är ändå märkligt. Det måste finnas sätt att stå fri och ändå kunna ta emot uppskattning för ett väl utfört arbete.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar