Att hitta sin självkänsla

Nu när jag ändå är igång och funderar över kvinnor och män i böcker/filmer som jag har läst eller sett… Den här gången är det genren chick lit.

Huvudpersonen i början av boken är nysinglad. Och hon kämpar med sina extrakilon och dåliga självkänsla. Så träffar hon en underbar man; snygg, gärna skådespelare eller något annat lite lagom spännande kreativt.

Och hon är så förvånad. Men inte är väl jag tillräckligt attraktiv, intelligent och intressant för den där karln som alla kvinnor vänder sig om efter? Men jo. Det är hon. Den vackre, intressanta, socialt välanpassade mannen som får alla att skratta och känna sig avslappnade väljer trots allt just henne.

Så får hon sin bekräftelse från honom. Hon duger med sina extrakilon och pinsamma osäkerhet. Och så lever de lyckliga tillsammans i alla sina dagar för att han skänker henne självkänsla! Det är så... skört. Så... fint?

Experiment i vardagen

Den senaste tiden har jag utsatt manliga medlemmar i mänskligheten för ett test. De manliga medlemmarna helt ovetandes. Jag har i samtal konverserat såsom jag brukar: ställer frågor, lyssnar på svar och ställer följdfrågor.

I de fall samtalet enbart hålls igång av mina frågor, har jag testat vad som händer om jag helt slutar underhålla samtalet. Och intressant! Då avstannar konversationen.

Hur bär sig männen åt när de pratar med varandra? Hur hålls samtalet igång då? Det är ett mysterium…

Finurlig konstruktion kära patriarkat...

Det var förfärligt längesen. Men nu är det dags igen. :)

Ibland stöter man på beskrivningar av kvinnor som lyder ungefär såhär: hon var helt omedveten om sin skönhet, men folk brukade vända sig om efter henne.

Den där frasen har ofta fastnat. Det är nåt med den. Och så tänker jag. Men det är ju fint! Att inte tyngas av fåfänga. Det finns ju så mycket annat, viktigare, att lägga vikt vid än sitt utseende. Ett sånt karaktärsdrag är något bra, positivt och nästan lite ärofullt i våra tider av fixering vid bröst, lår, vita leenden och vackert hårsvall. Befriande, till och med!

Men ärligt talat... det är fan inte nåt befriande med den beskrivningen.

Inte när man kopplar samman den med att kvinnan bär skulden för att mannen lockas av bröst, lår, vita leenden och vackert hårsvall. Burka och slöja är två exempel på resultatet av det tankesättet. Här i väst kommer den synen fram i våldtäktsrättegångar, där ett slampigt klädval ofta lägger skulden för våldtäkten på kvinnan.

I det perspektivet är karaktärsdraget att inte inse sin egen skönhet ett sätt att låta en kvinna vara otroligt vacker, men omedveten om den makt det ger henne över män.

Ett sådant ideal är ju perfekt för ett ängsligt patriarkat - en abstrakt burka!