Nu när jag ändå är igång och funderar över kvinnor och män i böcker/filmer som jag har läst eller sett… Den här gången är det genren chick lit.
Huvudpersonen i början av boken är nysinglad. Och hon kämpar med sina extrakilon och dåliga självkänsla. Så träffar hon en underbar man; snygg, gärna skådespelare eller något annat lite lagom spännande kreativt.
Och hon är så förvånad. Men inte är väl jag tillräckligt attraktiv, intelligent och intressant för den där karln som alla kvinnor vänder sig om efter? Men jo. Det är hon. Den vackre, intressanta, socialt välanpassade mannen som får alla att skratta och känna sig avslappnade väljer trots allt just henne.
Så får hon sin bekräftelse från honom. Hon duger med sina extrakilon och pinsamma osäkerhet. Och så lever de lyckliga tillsammans i alla sina dagar för att han skänker henne självkänsla! Det är så... skört. Så... fint?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Men är det inte så att vi söker bekräftelse från andra människor?? Det behöver ju inte vara just en man. Kolla på tonårsbrudar som speglar sig i varandra och väljer identiska outfits. Det ger ju också bekräftelse. Även grabbar söker bekräftelse, både av varandra och från det motsatta könet. Hur många gubbar hänger inte upp sina liv på sina kvinnor? Det är ju därför en del inte klarar av att bli lämnade...
Lottapotta: Du har en poäng. I verkliga livet är bekräftelsebehoven och hur de ter sig i relationerna mellan människor mycket mer komplicerade.
Men i den här populärkulturella sagan upprepas ett ensidigt mönster. Och det upphör liksom inte att skava.
Lite om den s Kära Leken här... :cry:
Fint skrivet, och håller med. Samtidigt är det där något av det svåraste som finns.
De flesta av oss är lite trasiga här och var, och har behov som följd av det. Det kan vara mycket svårt då, att ge utan att fråga efter vad som fås i gengäld.
Jovisst... - och det är ju det som är wårt eget "lilla" helvete...
Skicka en kommentar